|
Många öars resa
 Nyoljad kedja och nya ekrar Kedjan nyoljad, nya ekrar. Det är ungefär allt av förberedelser jag hunnit med (brytt mig om) den här gången. Det är dags för en ny cykelfärd öster ut. Förra sommaren cyklade jag genom hela Baltikum, från Tallinn till Gdansk i Polen. Ensam. Cirka hundra mil, ryggskott och motvind. Den här gången blir det nog lättare. Vi är fyra personer. Sonja och Roland, Lapphustrun Seija och jag. Vi tar färjan till Mariehamn på Åland och cyklar sedan mellan färjorna till öarna i den åländska och finska skärgården. I Åbo lämnar Roland och jag kvinnorna och fortsätter till Estland och öarna Ormsö, Dagö och kanske också Ösel. Vi får se hur mycket vi hinner med till i början av september, då Roland ska på kalas i Blekinge och jag hem till EM-kvalet i fotboll mot Ungern på Fiket. Jag kommer, om det är tekniskt möjligt, att lämna en daglig reserapport på den här sidan. Skriv gärna och kommentera här nedan! Jag blir så glad då. Och min trotjänare Hermes är med den här gången också. Med nyoljad kedja och två nya ekrar. Write a comment 22 augusti: Vådlig färd över kantarellmarker  Stolta planer handlade om cykling från Mariehamn på Åland, och runt öarna Ormsö, Dagö och Ösel på den estländska västkusten. Men tidigt i morgon bitti stuvar vi in våra cyklar i en buss som avgår 7.35 från Kerdla på Dagö och är framme i Tallinn cirka fyra timmar senare. Ingen av oss, Roland och jag, är trötta på att cykla. Tvärt om, det har varit en fantastisk tur, rumporna gör mindre och mindre ont och milen blir kortare och kortare. Men ändå, vi tycker det räcker nu. Dessutom är det busväder på gång och vi har hittills varit så gott som helt förskonade från regn. I går, på väg hit till Kerdla, tog vi fram regnrockarna för första gången, men det var egentligen helt onödigt för det regn som kom förmådde enbart väta våra kala hjässor, men inte rinna nedför våra kinder. Det han torka på vägen. Här i Kerdla satt jag för några månader sedan (februari) och skrev på min nya bok. Nästan en hel månad. Då var här massor med snö och svårt att ta sig fram även till fots. Men nu är det inget problem alls. Turistsäsongen är över och det är gott om plats överallt. Vi bor på hotellet där jag satt och skrev och i morse var vi de enda frukostgästerna. På förmiddagen idag gjorde vi en sista cykling, ut till en hamn här på norra Dagö. Där, i gamla byggnader som ryssarna lämnat efter sig, finns nu bla ett svenskt företag som sysslar med plaståtervinning. Här skeppas också estninskt timmer ut och några fisketrålare låg också inne i hamnen. Tillbaka till Kerdla valde vi en drygt mil lång skogsstig. Genom ett område med sankmark har byggts en drygt kilometer lång gångbro (bilden). Vilket jobb! Och en gångbro var det för att cykla på den cirka 75 centimeter smala spången krävde total koncentration.Det går till exempel inte att både cykla och spana efter kantareller upptäckte jag efter knappt hundra meter. Som jag har letat efter kantareller under den här resan, det lär finnas massor av dem i skogarna. Jag har inte hittat en enda. Nu åker vi hem. Med alla färdmedel utom cykel. Write a comment 20 augusti: Vid den här stolpen når jag hela världen  När vi ännu befann oss i den åländska övärlden var det väldigt svårt att hitta ett hotell eller någon annan plats att skicka en rapport via internet. Det förvånade mig för när jag förra sommaren cyklade genom Baltikum var det aldrig några svårigheter. Överallt fanns det trådlös internet, så kallad WiFi, när jag mot kvällen skulle skicka iväg dagens rapport. Men på Åland och finska fastlandet var det stora problem. Men nu är vi tack och lov i Estland, på Vormsö, en ö som man lätt cyklar runt på en dag (vi har gjort det på två). På ön bor cirka 175 personer och då förstår ni att det inte blir så många i varje by. Men i varje by finns en plats med WiFi. Det är bara att ställa sig där, starta datorn och efter några sekunder kan jag på bildskärmen läsa allt som hänt på Gotland och ute i världen, till exempel att salmbärsplockarna på Gotland riskerar livet när slåttermaskinen som klipper gräset längs våra vägar drar fram. Men varför ska de plocka salmbär i dikena längs de stora vägarna? Bären är ju förgiftade av alla avgaser. Här i Hullo, Ormsös största lilla by, kan jag sitta utanför affären och skicka mina rapporter. I går, torsdag, gick det lite trögt. Jag fick iväg texten, men inte bilden på 91-årige Oskar Friberg, men i morse lyckades det. Nu ska jag cykla iväg till WiFi-stolpen utanför affären och försöka få iväg det här. Roland har tagit bilden och är det så att ni inte hittar någon bild så försök igen i morgon. Då gör jag ett nytt försök när vi cyklar ner till färjeläget för att åka vidare till Dagö. Write a comment 19 augusti: Oskar den siste "svensken" på Ormsö  - Årets potatisskörd har varit den sämsta på mycket, mycket länge, säger han på utmärkt svenska. Det var den långa eländiga vintern som förstörd allting. Oskar bor med sin hustru Selma, 82, i den lilla byn Norrby på Ormsö. De har ett antal höns, två lamm och ett ordentligt tilltaget trädgårdsland där de bland annat odlar den i år misslyckade potatisen. Vitlöken däremot är stor och fin. Oskar är den siste av den ursprungliga svensktalande befolkningen på Ormsö. Före andra världskriget hade praktiskt taget alla svenska som modersmål, men när kriget kom avfolkades ön så gott som helt. De som inte blev tvångsinkallade i ryska armén flydde till Sverige. Oskar tillhörde de inkallade. Han återvände hem till Ormsö och Norrby 1946. - Då fanns det nästan inga kvar som jag kände. Vi var tre gubbar som överlevde kriget och så fanns här några gamlingar. Resten var ryssar som flytt undan tyskarna. 1938 bodde på Ormsö 2 600 svenskättlingar. Idag består hela befolkningen av cirka två hundra personer. Några har lärt sig svenska, resten talar estniska. Det är bara Oskar som har svenskan som modersmål. Be the first to write a comment 18 augusti: Åtta kilometer lång raksträcka!  För några år sedan gick det att åka tåg ända till Haapsalu vid kusten, där vi nu är, men lönsamheten var väl för dålig så sextiofyra kilometer räls revs upp och ersattes av en helt fantastisk cykelväg. Den har vi använt hela vägen hit, en helt bilfri och därmed avstressande väg. Tänk om järnvägsnedläggarna och rälsuppslitarna hade gjort cykelvägar av det gotländska järnvägsnätet, vilket cykelparadis Gotland varit idag! Vi mätte upp cykelvägens längsta raksträcka - åtta kilometer! Alltid när man reser är mötet med människor man minns bäst. I en liten, liten by såg vi ett litet litet apotekt och dit gick vi för Roland är på väg tt bli ordentligt förkyld. I apoteket jobbade en ensam kvinna (bilden) och hon hade sin lilla dotter med sig. Stolt berättade hon att apoteket var etthundrafemton år gammalt. När vi berättade att vi cyklade skyndade hon ut för att titta på våra cyklar. När hon såg min femtio år gamla Hermes slog hon ihop händerna av förtjusning och sa: - Så gamla cyklar finns inte ens här! Vi skulle ha åkt färjan till Ormsö i kväll, men det började regna kraftigt och åskan går, så vi väntar till i morgon. Write a comment 17 augusti: Det har uppstått en del irritation  Respektive hustrur hoppade av i Åbo medan Roland och jag fortsatte till Tallinn där jag just nu sitter på en litens mexikansk krog med enbart estländsk personal. Till och med kocken är estländare, men namnen på maträtterna är mexikanska och eftersom jag inte vet hur mexikansk mat ska smaka så kan jag heller inte klaga. Dessutom tycker jag det är ganska gott,. Roland har gått och lagt sig. Vi är kvällströtta båda två, men i kväll gick han och lade sig extra tidigt för han mår inte riktigt bra. Förkylning förmodligen. Att resa så här fyra personer, mycket goda vänner, kostar ändå på. Det har under de här dagarna uppstått en del irritation. Val av övernattning, dålig kommunikation, lite för tuffa etapper, dyrare än beräknat... ja, det har funnits orsaker. Inget allvarligt men ändå saker som aldrig uppstår på hemmaplan. Så därför var det nog bra att vi, helt enligt planerna, delade på oss i Åbo. Roland och jag satte cyklarna på tåget (bilden) och åkte direkt till Helsingfors. Det är en välsignelse att på det viset kunna undvika vissa trista sträckor. Det är hur lätt som helst, och billigt, att ta med cykeln på tåget. I morgon startar resan mot Vormsö - om Roland inte blir allvarligt sjuk. Då tar han färjan hem och jag cyklar vidare ensam. Write a comment 16 augusti: Så väldigt nära men ändå inte  Från den åländska ön Brändö till färjeläget Osnäs på finska fastlandet tar det en halvtimme med färjan, precis så att vi hinner få i oss en enkel frukost. En macka med två tjocka skivor åländsk kokt korv, ett stekt ägg och en kopp kaffe. Samtliga vägskyltar, texten på informationstavlor, företagsnamn och namnen på brevlådorna är nu finska. På Åland en liten bit över vattnet och inom synhåll heter folk Mattsson, Eriksson, Lindgren och Hultberg. Men nu, läser jag på brevlådorna, heter de Järvinen, Koskinen, Lahtinen och Salonen. Och vid färjeläget förkunnar en stor skylt (bilden) att nu är vi i Egentliga Finland. Men det är ingen riktig översättning från den finska texten Varsinais Suomi, som betyder Det första Finland, berättar Lapphustrun. Fast kanske är det egentligen samma sak. Men ändå, en kort frukostresa med färja, samma land men två helt olika språk. Jag tänkte särskilt på det när vi i går gick omkring på kyrkogården vid Kumlinge kyrka. Inte ett enda finsk namn på gravstenarna! Nu närmar vi oss Åbo, kanske kommer vi dit i morgon, och då åker Sonja och Seija tillbaka till Sverige medan vi, Roland och jag, tar färjan till Estland och fortsätter cykla på öarna där. Jag tror det blir bra för kvinnorna, i synnerhet Seija, som haft det jobbigt i den kraftiga motvinden. Hon börjar krokna. Sonja en aning också. Båda två har problem med rumporna och blir glada när det kommer en uppförsbacke så att de kan kliva av cykel och gåt Jag tror inte att de är det minsta avundsjuk på Roland och mig som ska vara borta nästan två veckor till. Dessutom lär det vara mycket regn i antågande. Och åska. Write a comment 15 augusti: "Man måste försöka vara lite flexibel"  - Nej, vi är tre till, de kommer snart, svarar jag. Mannen suckar. - Jag brukar alltid sitta på den platsen, säger mannen. Han går och köper en öl och sätter sig på den lediga platsen till höger om mig. Han berättar sedan att han brukar kliva på färjan i Lappo och sedan åka med endera till Brändö i väster eller till Ålands huvudö i väster, en resa på några timmar. På ön Lappo finns sommartid en enda krog, på vintern ingen. Därför använder han färjan som sin krog. - Det kostar ingenting att åka färjan, jag träffar folk och det är samma slags öl som på en vanlig krog. Tre öl dit och tre öl hem, varken mer eller mindre. Vi pratar om lite av varje, jag om livet på Gotland och han om livet på Lappo där det bara finns ett fyrtiotal fast bosatta. Han hämtar sin tredje del precis innan färjan lägger till vid den lilla hamnen vid Torsholma på Brändö. Jag ber om ursäkt för att han inte fick sitta på sin vanliga plats. - Man måste vara lite flexibel, säger han. Write a comment 13 augusti: De sju syskonen i samma grav  Mariehamn Bomarsund, knappt fyra mil. Många uppförbackar (jag som trodde Åland var lika platt som Gotland!). Motvind, denna ständiga motvind. Värt att notera: 1. Dessa fantastiska cykelvägar. Överallt verkar det finnas breda nygjorda cykelvägar. Här har Gotland en hel del att lära. 2. De färgglada ortskyltarna, även det något att ta efter (se bilden!). Bäl och Buttle är värda trevligare skyltar än Vägverkets trista standardskyltar! 3. En liten färja mellan åländska huvudön och Kumlinge bjuder på trådlös internetuppkoppling. Det som Destination Gotland ännu inte lyckats åstadkomma på sina storfärjor. 4. Finland är ingen billigt land att turista i. Minnesvärt: Ett gravkors på kyrkogården i Prestgårdens by som berättar att sju syskon avlidit och begravts i samma grav under en trettonårsperiod i slutet av 1800-talet. Kolera? Svält? Framtiden: Ett väldigt oväder lär vara på väg, så kanske blir vi inblåsta ā 700 kronor natten på Kumlinge. Efter två dagars cyklande tänker jag i kväll byta kalsonger. Write a comment |
|
Webproduktion: noll1 Bildproduktion
|