 Signerat Bison (måndagskrönikor i GT) Nu inleder jag mitt tionde år som måndagskrönikor i Gotlands Tidningar. Så det har blivit en del ord skrivna Om höns och politiker (ibland är det svårt att skilja dem åt), läckande ekor, livets glädje och elände, fotbollshuliganrna på Fiket, surgurka, ständigt misslyckade brödbak... Om stort och smått. Vardagligt och en del världsligt. På den här sidan finns alltid de två senaste veckornas krönikor att läsa. Och fortsätt höra av er med synpunkter och egna tankar. En del av dem använder jag kanske i en kommande krönika. Bernt Bison Nilsson Det börjar dra ihop sig till både det ena och det andra. Sveriges EM-kval mot Ungern på fredag. Snart trattkantarelldags. VM i dricke om drygt en månad. Väskindevarpan. Nya hem eller coq au vin, ungtupparnas öde ska avgöras. Föredrag för utflyttade gotlänningar i Sundsvall. Mycket att stå i. – Någon, jag minns inte vem, sade nu i veckan: Varför bildas det inte ett missnöjesparti för de riktigt svaga? Uteliggare, ensamstående föräldrar, missbrukare, arbetslösa, sjuka... Dem som i dessa valtider ingen verkar bry sig om. -- Den här veckan kommer kandidaterna till ny biskop efter Lennart Koskinen att presenteras. Jag hoppas på Yvonne Hallin. Hon har i alla fall blivit tillfrågad och finns med bland kandidaterna. En gotländsk biskop på Gotland, det är verkligen på tiden! – Hönsens valspurt är intensiv, debatterna många och infekterade. Vid den senaste duellen i hönshusets interna TV råkade Högsta hönsens (Hh) partiledare tuppen Pekka och Feministiskt kackels (Fk) språkrör hönan Hildur ordentligt i luven på varandra. Höga skrik och fjädrar yrde. Högsta hönsen lovar kraftigt förbättrade villkor för de gamla. - Vi, alltså jag, som byggt upp den här hönsflocken är värd respekt och kraftigt ökad levnadsstandard, framhöll Pekka bland annat. Hildur meddelade att hennes parti går till val under parollen Tuppskrället tänker bara på en sak, men sedan tar han inte det minsta ansvar för kycklingarna! - Vi hönor är väl också höns! förklarade hon högljutt. - Det är väl inte mitt fel att ni lata hönor ligger kvar på äggen och, hur det nu går till, gör så att det blir kycklingar i dem! skrek Pekka. Och, som nämnt, fjädrar yrde. – Jag har rest jorden runt några gånger, men i Sydamerika har jag aldrig varit. En resa dit är ett av de framtidsprojekt som jag vill hinna med innan det blir för sent. 2014 ska det bli av. Då är det VM i fotboll i Brasilien och som fotbollsälskare kan jag inte tänka mig något större. VM i fotboll i Brasilien! Därför har jag nu köpt en kurs i brasilianska. Ja, det är detsamma som portugisiska, men vad det är för skillnad på brasiliansk portugisiska och portugisisk portugisiska vet jag inte. Kanske som svenska och norska? Ännu har jag inte hunnit med några lektioner, men jag har i alla fall lärt mig säga Olé, onde estao as banheiro masculino? (Hej, var är herrtoaletten?). En nog så viktig fras när jag 2014 fyllt sjuttiofem år. – Fast jag oroar mig inte så mycket för mitt eget åldrande. Det får bli som det blir. Men jag har ändå kommit på mig själv med att ibland notera saker som kan tyda på att jag börjar bli riktigt gammal. En dag kunde jag till exempel inte komma ihåg vad mitt näst yngsta barnbarn heter. Jag funderade och funderade, men till slut blev jag tvungen att fråga min nio år yngre hustru. Albin, tur att du ännu inte kan läsa, för då hade du nog aldrig förlåtit din morfar! – På tal om åldrande så har min far nu fyllt 97 år. När han var här hos mig i somras drabbades han av en stroke och hans balans, närminne och orienteringsförmåga försämrades märkbart. Han är nu hemma i Lomma igen och hemtjänsten har utökat sina insatser så att han ska kunna bo kvar hemma. Så långt är allt gott och väl. Men så är det det här med maten. Lomma kommun har, precis som Gotlands kommun antar jag, ett avtal med ett företag som tillverkar och levererar färdiglagad mat i portionsförpackningar som sedan bara är att värma. Den maten vägrar pappa äta. - Potatisen är ofta bara halvkokt, är ett av hans klagomål. Han skulle helst vilja ha mat från en restaurang i ett äldreboende i närheten, men hemtjänstpersonalen får inte hämta mat där för då bryter de mot kommunens avtal med företaget som levererar halvkokt potatis. Däremot kan hemtjänsten köpa hem färdiga matförpackningar från livsmedelsaffären. Den maten tycker pappa om och den är dessutom betydligt billigare! Har Gotlands kommun ett lika dåligt avtal för den mat de tvingar på de gamla? – Denna ljuvliga morgon, den bästa av alla årstider, cyklar jag som vanligt ner och badar. Svalorna samlas i stora flockar inför den stora flytten till mellersta och södra Afrika. Det är fortfarande sjutton grader i vattnet och det dröjer säkert minst en månad innan det är dags att byta till långbyxor. Efter frukost går jag ut i solskenet och tar fram en stenvarpa. Ett kast, pinnen omkull och stenen ligger kvar. Erik Axel Karlfeldt: Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst. Nu blommar heden röd av ljungen och vitt av liljor älvens bröst. Vi cyklar vidare och har nu kommit ombord på färjan till Dagö i Estland. Fast det var nära att vi inte kom med. I den allmänna hetsen kastade jag två papperslappar, som jag trodde var någon slags bekräftelse på att jag köpt färjebiljetterna i en biljettautomat. Små oansenliga lappar nästan helt utan text. De två andra lapparna däremot, stora och fina och fyllda med information om avgång och ankomst och pris, behöll jag och visade upp dem för biljettkontrollanten när vi skulle cykla ombord. - Boardingcard! sa han bara och jag är inte dummare än att jag förstod vad som hänt. Jag hade slängt dem och inga vädjande förklaringar hjälpte. - Boardingcard! Färjan skulle snart avgå. Jag kastade mig på cykeln och trampade tillbaka till terminalen och började gräva i papperskorgen där jag slängt lapparna. Bland äppelskrutt, ölburkar, en halväten smörgås, en barnblöja och övrigt diverse hittade jag de två hopknycklade bevisen på att vi, Roland och jag, var berättigade till en färjeresa. Det firar vi nu med kaffe och varsin anjovismacka i den fullsatta kafeterian ombord. -- Vi är nu inne på andra cykelveckan. Kvinnorna lämnade vi... Nej, de lämnade oss. I Åbo. Det blir en annan rytm i cyklingen nu, färre rökpauser och mindre gående i uppförsbackarna. Och två personer har lättare att komma överens än fyra. Inte så att vi fyra som cyklade från Mariehamn på Åland, över öarna i åländska till finska fastlandet blev ovänner, det blev vi inte. Men lite irritation uppstod emellanåt, i synnerhet när vi skulle leta platser att bo på. Det var ont om små enkla bed&breakfest, så några gånger blev det i ren desperation lite för dyra hotell. Finland är inget billigt land att turista i. Betydligt billigare i Estland. Roland och jag har nu tillbringat två dygn på Ormsö, den minsta av de tre öarna utanför Estlands västkust. 175 fast boende, 17 barn i nio klasser i skolan, 3 barn födda de senaste två åren, ytterligare ett på väg. En affär, ingen bensinstation, tre lantbruk och vi har bara sett två kor. Här bodde vi på pensionatet Elle-Malle hos den svensktalande ägaren med samma namn. Två övernattningar i dubbelrum, frukost, två middagar, en flaska vin och två timmar massage. 660 kronor per person! -- Förra veckan skrev jag en chockad rapport om priset på torrfoder till vår katt Asterix. Drygt hundra kronor kilot, betydligt dyrare än nötfärs och fläskkotlett. På hemväg från Hemse, där jag köpte kattmaten, besökte jag kvarnen i Havdhem. Där kostade kattmaten 17:50 kilot. I veckan publicerades en stor test av torrfoder för katter och mina farhågor besannades. ”Vårt” kattfoder – Royal Canin – var dyrast (120 kr/kilot) av de elva märken som testades. Dessutom innehåller Royal Canins foder högst andel växtråd och högst halt av aminosyran hydroxyprolin. Båda dessa ingredienser är tillsatta för att göra råvaran i kattmaten så billig som möjligt. Det innebär ett lägre proteinvärde i maten. Asterix får säga vad han vill, men nu blir det andra matvanor! -- På väg till Ösel får vi en hälsning på min hemsida från Inger Nielsen i Hemse. Cyklar ni förbi Magnushof på Vormsö, ta gärna några extra foton i närheten av herrgården för där bodde Johannes Sjöman som barn. Johannes är Ingers far och han bor också i Hemse. Vi cyklar till Magnushof och tar några bilder av de ruiner som återstår. Senare mejlar Inger följande berättelse om hur henne far hamnade på Gotland: ”Prästen på Vormsö var också arbetsförmedlare och han erbjöd pappa en anställning hos Henning Hansson vid Smissarve i Rone. Pappa tackade ja vilket prästen meddelade Hansson som skickade 100 kronor i respengar. Av dem gav pappa sin far 20 kronor. 18 december 1938 tog pappa tåget till Tallin där han ansökte om pass, det kostade 40 kr. Resan ifrån Tallinn till Hemse kostade 37 kr. I Hemse fick han veta att bussen till Rone redan gått. Pappa hade då 25 öre kvar av sina respengar, men stinsen på stationen ringde efter Viktor Classon som kom med sin taxi och körde pappa till Smissarve. Resan kostade 5 kronor som Jakob Hansson betalade. Pappa arbetade vid Smissarve som dräng fram till 1950 då han köpte gården”. -- Här i Kerdla på Dagö, där jag i vintras satt och skrev min nya bok, slutar vår cykling. Meningen var att vi även skulle hinna ner till Ösel, men det är busväder på gång och Roland ska hem och sälja en segelbåt. Själv ska jag börja träna till Väskindevarpan, årets sista tävling. Buss till Tallinn, färja till Stockholm, cykling till Nynäshamn, färja till Visby, bil till Burgsvik, en nattmacka och sen bums i säng. |
|
Webproduktion: noll1 Bildproduktion
|