Några isolerade veckor

Ännu är jag inte på väg till Dagö. Men det är nära nu. Måndag idag och på onsdag åker jag, via Riga i Lettland och Tartu i Estlands inland. Fråga mig inte varför, det går åt för många bokstäver för att förklara.
Där, på Dagö, ska jag sitta isolerad och försöka skriva färdigt min nya bok. Den borde redan nu ha varit nästan färdigskriven, men jag har kört fast totalt och därför ska jag nu testa den här varianten.

För att sätta lite extra press på mig själv kommer jag på den här sidan att någorlunda regelbundet skriva och berätta hur det går med skrivandet och även lite om det dagliga livet på en helt annan ö. Jag blir naturligtvis glad om jag någon skriver till mig i den här hemsidans gästbok, precis som ni gjorde när jag cyklade genom Baltikum i somras.

Nu ska jag börja packa.

Torsdag 18 februari (Riga).
Sitter på en armenisk restaurang i Riga och äter kåldolmar. Ingen höjdare om jag ska vara ärlig, men kocken har säkert gjort så gott han kan så jag tänker inte klaga.
Men vad har jag i Riga i Lettland att göra när jag ska till Dagö i Estland och skriva färdig min bok?
Bra fråga.
Det handlar om bokens nästa steg. Tryckningen. Mina två tidigare böcker har jag tryckt på Gotland och det är möjligt att det blir så den här gången också. Men jag fick nyligen ett tips om ett fantastiskt tryckeri här i Riga och när jag nu ändå är på den här sidan Östersjön ville jag göra ett besök.
Och det har jag nu gjort. Från färjan tog jag en taxi direkt till tryckeriet och blev grundligt lurad av chauffören, en före detta rysk arméofficer. Jag fick betala fyra gånger så mycket mot vad det egentligen kostar och på tryckeriet blev de mycket upprörda över detta svindleri. Tillbaka in till stan beställde de därför istället en bil från Lady Taxi, som bara anställer kvinnliga taxichaufförer.
- Kvinnor vågar nästan inte längre åka taxi med manliga chaufförer här i Riga, berättade föraren, en ung dam i tjugoårsåldern.
Strövade omkring ett tag på den stora marknadsplatsen i gamla delen av Riga. Jag har inte varit i Riga på nästan tjugo år då jag var här och gjorde TV-reportage. Marknaden minns jag, den är sig lik. Samma sak med saluhallen. När jag besökte den förra gången förvånade jag mig över de mycket höga priserna på fisk, dyrare än hemma i Sverige. Kött däremot var väldigt billigt. Idag kostar fläskkotletter och köttfärs cirka trettio kronor kilot. Fisk finns över huvud taget inte i den stora saluhallen.
Riga som ligger alldeles vid havet!
Och nu sitter jag här med mina kåldolmar (alldeles för torra) och försöker fördriva tiden tills bussen till Tartu ska gå klockan 18.40.
Tartu, jag ska ju till Dagö?
Jag ska besöka ett tryckeri, kanske två, i Tartu också. Men därefter blir det raka vägen till Dagö.
Jag lovar.

Fredag 19 februari (Tartu)
Senast jag var i Tartu i Estland, det är snart tjugo år sedan, höll Estland och de övriga baltiska staterna fortfarande på att kippa efter andan efter alla dessa syrefattiga år i det sovjetiska väldet. Men här fanns en optimism, en framtidstro. Hur det är med den tron idag vet jag inte, för jag har bara varit här några timmar och enbart hunnit samtal med en taxichaufför som bara talade estniska och en ung man på tryckeriet jag besökt. Jag nämnde inte ens ordet framtidstro.

Estland och Litauen har väl klarat sig någorlunda mindre döende under den ekonomiska krisen, medan däremot Lettland har det riktigt tufft.

Åtskilligt försenad på grund av motorhaveri med kom jag fram till Tartu mitt i natten. Som tur var hade jag förbeställt ett rum på ett litet billigt hotell nära busstationen där jag just nu sitter och skriver på en lånad dator. Något har hänt med min egen och den har jag nu på reparation hos en privatperson som påstås vara bra på Mac. Får tillbaka datorn i morgon och det är tveksam om jag då hinner till Tallinn och flyget till Dagö.

Gör en kort rundvandring genom stan. Det är snöstorm, förmodligen samma som den på Gotland. Från den moderna innerstaden går jag över floden Emajögi och hamnar i den gamla delen av Tartu. Här finns mest gamla tråkåkar (bilden) som alla är kulturstämplade. De får inte rivas och ersättas med nya hus. Men folk har inte råd med en renovering, därför står nu många hus öde och mår illa med trasiga tak och släpper in massor med snö som snart kommer att smälta inuti husen.

Hotellets kastrerade katt har förälskat sig i mig. Tre gånger har jag, medan jag sitter och skriver, tvingats lyfta bort honom från datorns tangentbord. Han sitter nu på golvet nedanför stolen och jag ser att han snart kommer att hoppa upp igen.
Så det är lika bra att sluta.

Lördag 20 februari (Tartu)
Blåst, snö och femtom grader kallt. Det gäller att hålla sig utomhus så lite som möjligt. Det vill säga: inte alls. Har därför suttit på rummet och skrivit på boken. Den förälskade katten – Säga heter han och det betyder Mal (fisken) på estniska – har mest legat på min säng och sovit.

Jag fick annars tillbaka datorn, helt fungerande, hyfsat tidigt och jag satte genast igång att packa för att ta bussen till Tallinn och 17:45-flyget till Dagö. Men som tur var kollade jag först flygtiderna och såg då att flyget avgår varje dag klockan 17:45 – utom på lördagar. Då är det 9:00 som gäller.

Så nu sitter jag och förbereder mig för kvällens restaurangbesök. Med tanke på vädret tänker jag välja det matställer som ligger närmast hotellet (här serveras bara frukost) så det kan ju bli en överraskning. På ett eller annat sätt.

Och framåt midnatt är det OS-skidor. Skidbytaromgången för herrar.

Söndag 21 februari (Tartu-Dagö)
Aldrig slutar jag att förvånas.
Och för alltid vill jag att det ska vara just så, att jag om och om igen blir förvånad över något i livet.
Som nu till exempel.
Jag sitter på en buss mellan Tartu och Tallinn. Jag ska om någon timme flyga till Dagö för att äntligen på allvar börja skriva på min bok. Sitter här i den fullsatta bussen och samtalar med min syster i Kalmar. Bara det att jag hur enkelt som helst kan ringa på mobilen och tala med vem som helst är för mig ett under. Jag förstår bara inte hur det fungerar.
Men nu talar jag med henne genom datorprogrammet Skype. På dataskärmen ser jag dessutom henne i bild. Rörlig bild. Och det är gratis!
Bussarna här i Estland, i alla fall de som går lite längre sträckor, är utrustade med Internet så det är hur enkelt som helst att sätta här och hålla kontakt med resten av världen, medan det snörika landskapet glider förbi utanför.
Om bussbolagen i Estland kan, då borde väl också Destination Gotland kunna erbjuda oss resenärer gratis internet på färjorna. Kan man tycka, till och med begära.
”Moody Blues” i hörlurarna, två timmar till flygplatsen, tre till Kälda på Dagö, min hemort under de närmaste veckorna.
Funderar på att ringa min syster en gång till. Enbart för att än en gång förvånas.




Måndag 22 februari (Dagö)
Vet inte om jag ska berätta allt jag är med om (råkar ut för), för jag vill ju inte oroa min husru som är kvar hemma. Men förr eller senare försäger jag mig säkert, så det är lika bra att berätta det nu.
Om datorn.
När jag i går kväll med flyg kom fram till Kärdla på Dagö hade jag inte min dator med mig. Jag hade glömt den på flygplatsen i Tallinn. Jag ni förstår förmodligen känslan. En stor del av mitt liv, bland annat boken jag håller på att skriva, finns i den datorn. Och nu fanns datorn någonstans på en internationell flygplats. Eller någon annanstans, hos någon som alltid önskat sig en bärbar dator. Många tankar hinner passera på kort tid.
Men för att inte göra pinan alltför lång: Personalen på Tallinns flygplats larmades och efter tio minuter ringde en kvinna tillbaka och berättade att datorn var återfunnen.

Bor nu på ett litet hotell i centrala Kärdla, Dagös stad. 4.600 innevånare och kallas "Den säkra staden" eftersom kriminaliteten här är mycket låg. Hotellet, Nordtooder, är egentligen inte öppet så här års så jag är hotellets ende gäst och blir bortskämd därefter. När jag satte mig för att äta i går kväll kom hotellets ägare, Toomas, in med en gitarr och sjöng en av sina egna visor för mig. Flickan som lagar min mat, bäddar min säng heter Karin och är 20 år. Om jag varit i samma ålder hade jag förmodligen blivit förälskad.

Min dag ser ut så här:
8.00 frukost.
9 - 12 skrivning.
12 - 12.30 enkel egen inköpt lunch (frukt, juice och kaffe).
12.30 - 15 skrivning.
15 - 15.30 sömn.
15.30 - 18 skrivning.
18 - 18.45 middag.
Resten av kvällen: En hel del OS på TV.

Tisdag 23 februari (Dagö)
Jag har en stor smarrig efterrätt med någon slags kaka täckt med ett tjockt lager grädde och sylt i garderoben.
Det är inte det minsta märkligt.
Under sommarens cykling genom Baltikum lärde jag mig att balterna äter oerhört mycket. I alla fall när de är på restaurang. De första två dagarna beställde jag in förrätt och varmrätt, men jag blev proppmätt av bara förrätten och slopade den därför i fortsättningen.
Frukosten här på hotellet består av kaffe, bröd, en jättelik omelett - och en magnifik dessert. I morse kände jag att det blev för mycket. Jag hade, med möda, klämt i mig omeletten när Karin, hon som passar upp mig, kom in med skapelsen ni ser på bilden.
Jag ville ju inte såra henne och feg som jag är i vissa sammanhang förklarade jag att ville ta med desserten upp på rummet och äta den där medan jag sitter och skriver.
Jag ville inte att hon skulle upptäcka den när hon kom för att städa rummet medan jag var ute och tog min dagliga promenad, så jag gömde den i garderoben. Och där har den stått hela agen och fortfarande känner jag mig inte sugen.
Så frågan är vad jag ska göra i morgon bitti. Då kommer hon med en ny dessert och morgon därpå ytterligare en. Och så vidare. Jag kan inte spara på desserter med grädde i garderoben i flera veckor!
Nej, i morgon ska jag säga att jag måste gå ner i vikt. Min läkare kräver att jag är minst tio kilo lättare när jag kommer hem.
Det kommer Karin säkert att förstå.


Onsdag 24 februari
Estlands nationaldag.

24 februari 1918 befriades Estland från Tsar-Ryssland. Men 1940 var ryssarna tillbaka i landet igen och de belv till 1991 då estländarna äntligen fick tillbaka sitt land och öppet kunde börja fira sin nationaldag igen.

Nationaldagen är helgdag och under mitt förmiddagspass i skrivandet ser jag mängder av finklädda människor passera förbi mitt fönster i hotellrummet. De försvinner in i kulturhuset här bredvid och jag får veta attdär ska det officiella firandet av nationaldagen äga rum. Så jag tar på mig en snyggare skjorta och går dit jag också.
Barn sjunger, flickor dansar och två herrar i mörka kostymer håller högtidliga tal. Efteråt bjuds vi alla på kaffe och vetebröd, men själv hinner jag inte tränga mig fram innan allt är slut.

- Nationaldagen har blivit väldigt viktig för oss sdean vi blev fria. Vi försökte nog fira den under den ryska tiden också, men vi kunde aldrig göra det öppet, så det skedde bakom neddragna gardiner så att ingen skulle se att vi hade våra estniska flaggor framme, berättar Helle-Mare Kömmus som är danslärare.

Efter firandet gör jag en promenad i det soliga vintervädret och konstaterar då att det inte finns några flaggstänger. Det flaggas överallt, men flaggorna sitter på korta pinnar av trä eller metall fastsatta på husgavlarna.

Till middag i kväll fick jag soppa och glass. Och nu ska jag förbereda mig för herrarnas skidstafett vid OS. I kväll ska vira köra skiten ur norrmännen!



Torsdag 25 februari
När jag är på nya platser och har tid vill jag gärna besöka kyrkogårdar. De berättar så mycket. Som till exempel här vid ingången till Kärdlas kyrkogård. Här finns en tavla med med lite historik både på estniska och engelska.
Dagö var i svensk besittning 1563-1721 och ön var länge ett viktigt centrum för svenskarna i Estland. I slutet av 1700-talet fanns här cirka 2 000 svenskar. Den sista svensken som begravdes på Dagö - i slutet av 1800-talet - hette Karel Tanning och till hans minne har man rest ett träkors på en av Kärdlas tidigare kyrkogårdar. Jag ska försöka besöka den vid tillfälle.

När jag cyklade genom Baltikum i somras noterade jag att kyrkogårdarna ofta är placerade i skogar. Inga stora öppna platser med planterade träd som är så vanlig hemma i Sverige. Kärdlas kyrkogård var inget undantag. In till gravarna mellan träden har man denna snörika vinter inte lyckats hålla några öppnar gångar, utan de anhöriga har fått trampa upp egna stigar så gott det går.

I kväll: Damernas skidstafett, en virre och en bok om finska inbördeskriget 1918.

Fredag 26 februari
Det här är Karin.
Karin Aasma. 20 år.
Det är hon som lagar min mat, serverar den, bäddar min sång. städar mitt rum.
Passar upp mig helt enkelt.
Hon kallades in just för det. Att passa upp mig. Bara mig för jag är ju den ende gästen här på hotellet. Jag märkte genast att hon var nervös inför det här jobbet. Frågade hela tiden om jag var nöjd och när jag svarade ja frågade hon en stund senare om jag v e r k l i g e n var nöjd.
När hon en kväll var alldeles förtvivlad för att hon var en aning sen med middagen bad jag henne sitta ner vid mitt bord. Jag förklarade då för henne att under alla dessa resor jag gjort under många år har jag tidigare aldrig fått bättre service. Hon blev så gald så att hon nästan började gråta.
Och vid middagen i kväll sa hon:
- Jag var väldigt nervös när du kom för jag har aldrig förr träffat någon som sitter och skriver. Och dessutom var du från Sverige!
- Är du fortfarande nervös? frågade jag.
- Nej, nte nu längre men jag vill att du ska trivas.

Karin är född här på Dagö. Hennes pojkvän är truckförare, just nu arbetslös, och ibland bor hon hos honom och ibland hos sina föräldrar en bit utanför Kärdla.
Hennes största dröm är att få bo kvar här, få jobba med datorer och få familj med tre barn. Skulle hon tvingas flytta från Dagö vill hon inte flytta till Tallinn.
- Det är för stort, säger hon.
Däremot kan hon tänka sig att flytta till Stockholm. Hon har varit där tre gånger.
- Men Stockholm är större än Tallinn, säger jag.
- Ja, men där är så trevligt och så rent, svarar hon.

Lördag 27 februari
Det börjar dra ihop sig nu.
Klockan är 19.05 estnisk tid och om knappt tre timmar startar damernas 30-kilometerslopp på skidor vid OS. Med Charlotte Kalla och det estniska hoppet Kristina Smigun. Det har gått, rent ut sagt, uruselt för Estland vid detta OS och nationen kräver nu underverk och stordåd av Smigun.
Jag vill helst inte sitta här på hotellrummet alldeles ensam och jubla (alternativt svära), jag vill göra det tillsammans med en massa andra. Och nu har jag hittat en bar alldeles i utkanten av Kärdla där loppet ska visas på någon slags storbild.
Dit funderar jag på att ta mig.
Jag blir förmodligen ensam om att heja på Kalla och frågan är hur de redan hårt drabbade esterna klarar av en ny motgång, samtidigt som jag står på bordet skriker ut min lycka. Hurdana är esterna till kynnet? Kommer jag att bli lynchad? Fast jag tror att det är mindre riskfyllt här än att stå på motsvarande bord på en krog i Oslo och jubla när Kalla utklassar samtliga norskor.
Så jag tar nog risken.

NÅGRA TIMMAR SENARE:

Har nu återkommit från baren med storbilden. Något stående på bordet blev det inte och någon lynchning låg inte i luften. I baren fanns bara jag, barägaren och ett ungt förälskat par (bilden) som inte det minsta var intresserade av skidåkning. Inte den här kvällen i alla fall.
Men nu börjar jag ladda för morgondagens femmil med Hellner och Södergren och de andra.
Då ska det dansas.

Söndag 28 februari
En fullständigt jävla meningslös dag.
Femmilen på skidor. Ett femtiotal åkare från hela världen startar samtidigt. I fyra mil hasar de runt en femkilometersslinga i en stor kompakt och TV-mässigt trist sällskapsresa. Efter fyra mil är det några som tröttnar, fem kilometer senare ytterligare några. De två sista kilometrarna är de fortfarande ett tjugotal med tätkänning och nu vet alla hur det hela ska sluta. Northug vinner. Det är aldrig den fysiskt mest uthållige, den psykiskt starkaste som vinner en femmil. Vinner gör den som är snabbast under de sista hundra meterna.

I frustrationen efter loppet glömmer jag totalt bort att skriva den här dagboken, så i rubriken här ovan borde det egentligen stå Måndag 1 mars, för det är det idag när jag sitter och "skriver ifatt". Jag har förresten redan skrivit det här en gång, men texten försvann någonstans. "Poff!" sa det och borta var den.

Och titta på bilden! Den föreställer Kärdla damkör med sin 75-åriga ledare Aune Orgi. Jag var och lyssnade på deras konsert i Kulturhuset och tog då den här bilden. Oskarp och med två enorma huvuden i förgrunden. Det är bara ett finger för linsen som saknas!

Nej, det var ingen bra dag.

Måndag 1 mars
Måste få "prata av mig" om det här med maten i baltländerna.
Drabbades redan i somras när jag cyklade genom alla tre länderna och nu är det samma sak här på Dagö.
Alldeles för mycket mat.
Förrätt och huvudrätt är bara inte att tänka på. Man är proppmätt redan efter förrätten. Jag har talat med "min Karin" (se tidigare rapporter) om det här och jag har fåt henne att minska frukostomeletten till halva storleken, men också den är för stor. I kväll fick jag spagetti med kyckling för en hel familj. Plus efterrätt.

Jag var på lokaltidningen Hiiu Leht idag och tog upp matfrågan med chefredaktören Harda Roosna. Hon höll med mig. Hon hade inte tänkt på det tidigare, men efter ett besök i Sverige insåg vilka jätteportioner restaurangerna i Estland serverar. Det är minst dubbelt så mycket mat som i Sverige - och betydligt billigare. Och eftersom jag har svårt att lämna mat på tallriken så blir ätandet ibland mycket mödosamt. Tack och lov så är maten för det mesta mycket god.

Nåväl. Idag satte jag mig på mitt favoritkafé (bilden) och skrev och där är jag nu så pass välkänd att det inte gjorde så mycket att jag glömt pengarna på hotellet. "Betala i morgon!" sa kaféägaren.

Klockan är nu strax sju och tidigare har jag så sakta börjat ladda upp inför OS så här dags, men nu är ju det slut så nu vet jag inte riktiugt vad jag ska hitta på. Som tur är har jag fortfarande några böcker kvar.

Fick förresten idag veta att det svenska namnet Dagö härstammar från svnsktiden och att det betyder "ön en dag från Sverige).

Tisdag 2 mars
Idag har jag promenerat mycket.
Jag brukar alltid göra en promenad efter förmiddagens skrivande. Kärdla är inte så stort, så nu har jag gått på samtliga gator och även på en del vägar i utkanten av stan.
Eftersom stan är liten, 4 500 innevånare, så känner alla praktiskt taget alla. Kommer det då plötsligt en okänd man gående så här mitt i vintern, med en ryggsäck på ryggen och en röd mössa neddragen över öronen, så noterar naturligt folk det. När denne man dessutom går här varje dag, ofta stannar och fotograferar och varje dag ses sitta och äta soppa och skriva på kafeet i centrum eller i restaurangen nere vid badstranden, då uppstår det naturligtvis prat. Ryktet går.
Jag vet nu att jag kallas "Den svenske författaren" eller enbart "Svensken". Folk har till och med börjat nicka igenkännande.
Även polisväsendet vet nu, efter drygt en vecka, vem jag är. Jag var nämligen på polisstationen en dag och frågade om brottsligheten på ön, den som nästan inte existerar. I den årliga utmärkelsen "Estlands fredligaste polisdistrikt" vann Dagö tre år i rad och därefter slutade man med den "tävlingen". Det blev för tjatigt.
Under dagens rekordlånga promenad mötte jag samma polisbil (bilden) tre gånger. Sista gången vinkade polismännen.



Onsdag 3 mars
Hotellägaren Toomas och Karin, hon som skämmer bort mig tror att jag har tråkigt.
Samma tider varje dag, samma långrandiga skrivande, samma promenader klockan tolv och dessa långa sysslolösa kvällar nu när OS är över.
I går vid middagen, när Karin serverar mig soppa vid mitt stambord, säger hon:
- Toomas och jag tycker att du ibland ser så ledsen ut och vi tror att du har tråkigt, så nu undrar vi om du skulle vilja följa med på en utflykt i morgon?
Jag bedyrar att jag inte har det minsta tråkigt, men självklart följer jag gärna med på en utflykt.

Dagö är inte så mycket större än Fårö, så på några timmar hinner vi köra runt hela ön och se en hel del. Vi har till och med matpaus.
Vi kör genom mycket skog, för Dagö är Estlands skogsrikaste landskap. Vi besöker det fantastiska trätornet (bilden) som en man byggt illegalt inne i skogen. Mannen bor där med sin mamma och han fick en dag för sig att han ville bygga ett torn. Myndigheterna har förklarat det som ett svartbygge och kräver att det ska rivas. Men mannen vägrar och han har stöd av alla (utom myndigheterna) och nu planerar han ett nytt bygge.

Vi besöker den 36 meter höga fyren Köpu med anor från 1504 och Europas tredje äldsta ännu verksamma fyr. Vi ser mycket kust och istäckt hav och vi besöker ett ullspinneri med maskiner från 1860 och bid en grillplats inne i en skog grillar vi kött och Toomas bjuder mig på 80-procentig sprit. Vi håller på att frysa fötterna av oss och när vi kör där ifrån måste Toomas ta av sig skorna och sitta hopkurad med fötterna på det elvärmda sätet medan han kör. Han ser ut som Pekka, tuppen, när han sitter på sin sovpinne.

Och till ett sist ett tips till Pigge och Magnus Wiman och alla andra inom den gotländska turistindustrin:
Ser ni någon turist som verkar ha tråkigt, ta då med henne, eller honom, på en utflykt runt Gotland!
Det piggar upp.

Torsdag 4 mars
Under min dagliga promenad i skrivpausen mitt på dagen brukar jag besöka någon slags samhällsinrättning.
Idag var jag på sjukhuset. Det är inget stort sjukhus, men man kan i alla fall komma dit och vara sjuk dygnet runt, så att säga. Akuten är alltid öppen.
Jag träffade hyrläkaren Jüri Mets (bilden) som bor i Tallin, men som tjänstgör 6-7 gånger i månaden på sjukhuset här i Kärdla. Alltså samma problem med läkarbristen som på Gotland. Jüri berättar han har träffat en läkare från Visby, men kan omöjligt komma på vad han heter. Det retar honom för han har ju hela tiden namnet ”på tungan”.
Han tar med mig på en snabb rundvandring (han har patienter som väntar) och visar mig hur det ser ut i den gamla lasarettsbyggnaden som byggdes 1957, men som nu rustats upp och ser nästan nybyggd ut, i alla fall utvändigt.
Ett normalt läkarbesök kostar 50 estniska kronor (30 svenska), barn gratis. Om jag, en utlänning, kommer in på akuten mitt i natten med feber och ont i bröstet får jag betala 176 estniska kronor för läkarundersökningen, 120 för röntgen och 100 kronor för blodprov. Hela undersökningen kostar då, i svenska kronor, 250 kronor. Blir jag inlagd får jag betala 630 kronor dygnet, men förhoppningsvis har jag då någon form av reseförsäkring kraftigt minskar den kostnaden.

Men just nu känner jag mig väldigt frisk och om en kvar ska jag gå ner och äta middag. Jag tror det blir någon form av sill idag.
Och dessutom är jag inte ensam på hotellet längre. Tre politiker från Tallinn har anlänt och ska sitta här och konferera till i morgon. Låter som något väldigt hemligt.

PS. Det var inte alls något hemligt politiskt möte. Och de är inte tre stycken och de är inte bara från Tallinn. De är minst tio stycken, också från Dagö och Ösel, nyblivna politiker som har någon slags introduktionsträff under gemytliga former. Inte mycket rätt i min ursprungliga rapportering alltså.
Men det där med sill till middag var i alla fall rätt.

Fredag 5 mars
Från mitt hotellfönster har jag en utmärkt utsikt över torget här i Kärdla. Enda torget som finns i stan.
Stunder då orden i skrivandet tar slut, brukar jag roa mig med att fotografera folk som passerar på gångvägen nedanför mitt fönster. Min favorit är en gammal man som två gånger varje dag, till och från affären, kommer ledande en cykel utan sadel. Han använder cykel som stöd i det hala väglaget och till att hänga matkassen med det han handlat på styret.
Hittills har jag inte lyckats få någon riktigt bra bild på mannen och hans cykel, för när han är på väg hem har han gått så att han alltid dolt matkassen och den v ill jag ju gärna ha med på bilden. Vet inte riktigt hur jag ska göra.

Men i morse knäppte i alla fall en bild som går att använda. Två bilar som kolliderat. Den ene bilisten hade backat ut från parkeringen, rakt in i sidan på en passerande bil.
Det händer inte så mycket här i Kärdla, men det här var en stor händelse. Folk var framme och tittade, folk flockades på avstånd, pekade och resonerade. Polisen kom, mätte och gjorde anteckningar. Allt pågick under cirka en timmes tid. Däremot anlände aldrig den lokala tvådagarstidningen Hiiu Leht. Kansake var reportern och fotografen på annat uppdrag. De kunde ha fått köpa en bild av mig.
För i fönstret satt jag, mannen som var på plats i rätt ögonblick redan från början.

Lördag 6 mars
Grattis på födelsedagen mamma!
Ja, man vet aldrig, kanske har de internet eller andra kontaktmöjligheter i himlen.
96 år skulle hon i alla fall ha fyllt just idag och hon säkert hade hon undrat varför jag åkt ända till Estland för att skriva.
- Det går väl lika bra att skriva hemma? skulle hon säga. Resa bort när man kan göra samma sak hemma. Som att gå på restaurang. Minst lika gott med hemlagat och mycket billigare. Fast hon ändrade sig lite med åren, när hon inte orkade lägga ner lika stor möda på matlagning som tidigare.
Ja, mamma, det hade blivit billigare att sitta hemma och skriva, men så värst dyrt är det inte här heller. 280 kronor (eller om det är 380?) för hotellrum och frukost är överkomligt. Tillkommer gör visserligen mina dagliga kafébesök och själva resan, men jag tycker ändå det är värt pengarna, för så här mycket hade jag aldrig fått skrivet om jag varit hemma. Här har jag just ingenting annat att göra än att skriva, jag kan inte smita undan lika lätt som hemma. Här gör jag dagliga långpromenader – idag såg jag ett rävspår (bilden) – och det är bra för hjärtat och blodcirkulationen.
Hemma hade jag säkert suttit och sett på sport på TV, för det är lördag och då är det säkert en massa sport.

Om knappt en vecka, på fredag, åker jag hem. Då ska första versionen av boken förhoppningsvis vara klar.
Än en gång, grattis mamma!

Nu ska jag se bandy. Hammarby mot Villa på SVT Play.
Skriva kan jag göra lite senare. Men jag smiter inte undan, skjuter bara upp.

Söndag 7 mars
Just nu sitter jag vid ett fönsterbord på restaurangen vid havet här i Kärdla på Dagö i Estland.
Det är en underbar dag med sol och några minusgrader och i den snödjupa backen ner mot stranden pågår just nu en viljornas kamp.
Mor mot son.
Sonen åker pulka, vilket förmodligen är bland det roligaste han vet. Själva åkandet alltså. Men vem ska dra pulkan och hjälpa honom uppför backen igen?
Det är det kampen gäller.
Just nu står pojken, efter ett fullföljt härligt åk, nedanför backen och skriker. Längst uppe i backen står hans mor som hela tiden, det har jag sett, hämtat pojken och pulkan efter varje åk.
Men nu får det vara nog. Fast jag är nästan säker på att sonen vinner

I två veckor har jag nu varit här i Kärdla för att skriva på min nya bok. Två fantastiska veckor utan sådana vardagliga och störande moment som telefonsamtal, snöskottning, matning av höns och sågning av ved till bastun. Mat på bestämda tider, promenader, kafébesök och skrivandet är nu det som ytterligare en vecka upptar min tid.
Jag är hittills nöjd med hur själva boken har utvecklats. Det är ingen lätt bok att skriva för jag har aldrig skrivit något liknande. Be mig inte förklara vad det ”inte lätta” innebär, för det kan jag inte. Fast kanske. Skratt och lycka, tårar och självmordstankar komprimerat till fem rader.
Ungefär så.

Jag jublar. Kampen i pulkabacken pågick i drygt tio minuter.
Mamman vann.

Måndag 8 mars
Vissa dagar händer det mer, andra mindre. Men sällan händer det mycket, det är det som är vitsen med det här livet. Det monotona.
Som idag till exempel.
Frukost åtta. Skrev till tolv. Köpte flygbiljett till Tallinn till på fredag. Kafé. Mera skrivande. Hörde road på en dam med våldsamt hög röst prata på kaféet. Fick sedan veta att hon jobbar inom åldringsvården och har i många år haft hand om en nu 90-årig nästan döv man och har därför lagt sig till med den rösten. Ser en man sitta länge utanför Konsum och läsa en tidning, trots kylan och blåsten. Sover middag. Skriver. Äter middag. Går och lägger mig.
Monotont och behagligt.

I motsats till i går. Förutom det jag redan skrivit i gårdagens dagbok, fick jag på kvällen massage på ett bord i hotellets matsal. Jag har lite ont i ryggen och berättade det för Toomas, hotellägaren.
På eftermiddagen frågade han om jag ville ha massage. Hans dotter Dagmar, som går på treårig massageutbildning i Tartu är på besök och hon behöver ha praktik.
I mer än en timme masserade hon. Först baksidan nerifrån och upp. Sedan framsidan uppifrån och ner. Hela kroppen (nästan) inklusive fingrar och tår. Hon berättade att hon spelar volleyboll i högsta estniska divisionen, men så långt som till landslaget når hon nog inte trodde hon.
- Fick jag träna henne skulle hon nå dit, men hon vill inte ha mig som tränare, berättade Toomas efteråt. Riktigt hur det ligger till med det där vet jag inte och jag ville inte fråga.
En riktigt händelserik dag, men behaglig den också.

Tisdag 9 mars
Idag är jag hetaste nyheten i öns största (och enda) tidning Hiiu Leht (Hiiuumas Tidning). Halva förstasidan handlar om att jag just nu sitter här och skriver en bok. Rubriken lyder: Svensk skriver om Hiiuma i humoristisk bok.
Det är tidningens kvinnliga chefredaktör Harda Roosna som skrivit artikel och bilden är tagen på kafét där jag brukar sitta och skriva på eftermiddagarna. Artikelns innehåll kan jag bara gissa mig till eftersom jag inte kan läsa den, men jag antar att hon skrivit ungefär som jag har berättat. Enda felet jag hittat är att hon stavat Bernt Berndt, men det är ju ingenting att bråka om.

I övrigt innehåller den åttasidiga tvådagarstidningen en artikel om en teaterföreställning här i Kärdla. Någon, eller något lag, har vunnit B-gruppen i en regionsfinal i någon sport med 3-0, 3-0, 3-2. Två ugglor är avbildade men jag vet inte varför. Någon ska sälja en Peugeot skåpbil för 77 000 estniska kronor och en optiker i Kärdla säljer prilliraamid (glasögonbågar?) med 50 procents rabatt.

I övrigt förstår jag inte så mycket. Jag borde ha köpt ett ordentligt lexikon innan jag åkte hit.

Onsdag 10 mars
Har haft stortvätt idag.

En flanellskjorta, två par strumpor, och två kortkallingar i en plastbalja som läcker.. Just nu, sent på kvällen, är strumpor och kallingar torra, men skjortan (bilden) är fortfarande näst intill dyblöt. Hoppas den hinner torka innan jag ska resa i övermorgon, för den ska jag ha på mig. Jag har en annan skjorta också, men flanellskjortan tar mest plats i ryggsäcken som kommer att vara sprängfylld ändå. Varje litet tjänat utrymme är värt mycket. En flanellskjorta tar säkert lika mycket plats som tre böcker och de rökta korvar här från Dagö som jag tänker köpa.

I skrivandet närmar jag mig nu slutet av boken. Helt klar, nästan, ska jag bli i morgon. Då bestämmer jag hur det ska gå för Seb och hans dotter Sara, bokens två huvudpersoner. Karin här på hotellet har bara en önskan och det är att allting ska sluta lyckligt. Och det kanske det också gör.
Det beror sig på vilket humör jag är på i morgon när jag vaknar.

Torsdag 11 mars
Sista dagen.

Efter tre veckor här på Dagö samlar jag nu ihop mig och går runt och tar farväl.

Till Helgi Pöllo på muséet, som har berättat för mig att det inte enbart är på Gotland vi brygger dricke, det gör man på Dagö och Ösel också. Nästan på exakt samma sätt, men här använder man bara undantagsvis socker. Sötman i malten får räcka. Och i augusti varje år tävlas det om vem som är den bäste bryggaren.

Till Karin Aasme och Kalle Mägi på kaféet där jag varannan dag suttit och skrivit på boken. Kalle, som är orolig för att han kanske måste stänga, kundunderlaget på vintern är för dåligt. Och Karin som av samma anledning är orolig för sitt deltidsjobb.

Till personalen på den fantastiska restaurangen vid stranden, där jag suttit de övriga dagarna med min dator och frånvarande blick och skrivit och ätit soppa. Aldrig lärde jag mig vad symbolerna (bilden) på toalettdörrarna betydde. Vilken toa är för män? Den högra borde, logiskt sett, vara för kvinnor men jag frågade aldrig och gick för säkerhets skull varje gång på handikapptoaletten.

Till Tomas Tarkmees, ägaren av hotellet Nordtooder där jag bott. För sightseeing, grillning i meterdjup snö, transport till och från flygplatsen och bastu hemma hos honom.

Och naturligtvis till Karin.
Karin Aasma som bara haft mig att passa upp. Och som hon gjort det! Jag gav henne en present idag och på medföjande kort skrev jag:
”Karin! Jag har aldrig och kommer heller aldrig att få bättre service på något hotell”.
Och jag menar det.

På söndag moron vaknar jag i min egen säng hemma i Burgsvik. Då hoppas jag att skidföret består, så att jag kan staka mig runt Mjölhatte träsk tillsammans med med Konstnären och Piloten.