 Tallinn - Gdansk i augusti Hermesen har fått nytt pass. Jag har skaffat extra cykelpump. De baltiska vägarna ska enligt uppgift vara både nyasfalterade och inställda på evig nedförsbacke. Här på sidan kommer ni kunna följa mina äventyr på cykel genom Baltikum. Det blir trevligt för oss alla. 7 augusti lämnar jag Gotland. Första rapporten på den här sidan kan komma redan dagens därpå. Därefter varje dag i den mån jag hittar lämpliga internetanslutningar för min medhavda dator. Jag cyklar från Tallinn, genom Estland, Lettland, Litauen till slutmålet Gdansk i Polen. Cirka 130 mil totalt.  6 augusti: Hermes och jag drar österut Så bär det då iväg. DATUM: Torsdag 6 augusti 2009. FÄRDVÄG: Burgsvik - Visby (buss). Visby - Nynäshamn (färja). Nynäshamn - Stockholm (pendeltåg). Södra stationen - Stadsgården (cykel). Stadsgården - Helsingfors (färja). Helsingfors - Tallinn (färja). Tallinn - Gdansk (cykel). Gdansk - Nynäshamn (färja). Nynäshamn - Visby (färja). Nynäshamn - Burgsvik (hoppas hustrun hämtar mig med bil!). UTRUSTNING: Två par kalsonger, två par strumpor, rakapparat, två t-shirts, en kort- och en långärmad skjorta, badbyxor, ett par shorts, ett parlångbyxor, tandborste, solskyddskräm, reseguide för Baltikum, kamera, dator, reparationsgrejer, extraslang... Och cykel. FÖRHOPPNING: Medvind, regn på nätterna och att kommer ända fram. FARHÅGOR: Motvind, regn varenda dag och att jag ger upp innan jag hunnit fram. ÖNSKEMÅL: Jag kommer regelbundet att lämna reserapporter på min hemsida. Kommentera och/eller skicka en hälsning och berätta om ditt och datt i min dagbok. Jag försöker besvara allt och en del kanske jag använder i mina måndagskrönikor i GT. Jag önskar mig GOD TUR och hoppas att livet hemma på Gotland snart återgår till det normala igen.  Rapport till er som oroar sig för min långa cykeltur. Så här långt har det gått bra. Bussresan 6.15 från Burgsvik. Inga missöden. Biljetten kostade 54 kronor för mig, 40 för Hermes, cykeln. Incheckningen vid färjan gick också bra trots att Destinationen, i det allmänna kaoset efter kollisionen i Nynäshamn, kastat ut mig ur bokningssystemet. Men det fanns plats. Och dessutom fick jag sittplats i den fina förliga salongen istället för den akterut, som jag egentligen betalat för. Problem med att spänna fast cykeln på nedre däck med spännband, vilket egentligen inte hade behövts för havet var kav lugnt. Fast det är ju klart, hade färjan kolliderat en gång till hade Hermes flugit omkring och ställt till skada. Fick hjälp av en cyklande engelsman. Måste gå på en spännbandskurs, för jag har haft problem med sådana tidigare också. Pendeltåget till Stockholm går bara en gång i timmen. Men inte längre nere från färjan för dit är rälsen uppbruten. Förstår inte tänket. Tidigare, när det fanns spår och tåg till hamnen, då kom färjan in precis när tåget och vi är många som fortfarande tror att Destinationen och bussbolaget hade bestämt det gemnsam så att folk skulle tvingas åka den betydligt dyrare bussen. Däremot tror jag inte att det är de som bestämt att riva upp rälsen, så att folk tvingas släpa sitt tunga bagage till pendeltågsstationen. Jag kommer i alla fall till Stockholm. Gratis för det kommer ingen konduktör och tar betalt. För pengarna jag sparade på det har jag nu köpt en stor öl och en Jägermeister här på färjan till Helsingfors. Ett ”paketpris” för 61 kronor. Däremot kan jag inte få in det här på min hemsida, för på färjan går det inte att koppla upp sig på internet. ”Bara om du har en sån där pinne”, säger kvinnan i receptionen. ”Jaha, säger jag utan att förstå vad hon menar med ”pinne”. Något datatekniskt antar jag. Så jag får skicka det här när jag i morgon eftermiddag kommer till Tallinn. Och eftersom jag även sparat en massa pengar på att välja den allra billigaste hytten, delad med två andra - en finne som studerar i Skottland och och en ung kille från Skinnskatteberg, som ska hälsa på en tjej i Helsingfors som han träffade i Skinnskatteberg i juni men som han glömt vad hon heter - längst ner under bildäck, tror jag att jag ska kosta på mig ytterligare ett ”paketpris”. PS. En halvtimme senare. Två unga japanskor (tror jag) sätter sig vid mitt bord och plockar fram en dator och några sladdar. Och en ”pinne”! Jag frågar dem hur den fungerar, i hopp om att kanske få låna den. Men de bara ruskar på huvudet och säger att de inte talar engelska. Sen sätter den ena på sig en ögonmask och somnar med huvudet mot bordsskivan. Vaknar tidigt i vår lilla hytt längst ner i båten. Finnen på väg hem från Skottland och han från Skinnskatteberg, som ska hälsa på en finsk tjej som han glömt vad hon heter, deltog i båtens sena nöjesliv och sover fortfarande. Jag vaknar med en orolig känsla av att någonting är fel. Det tar en stund innan jag lokaliserar oron till avgångstiden för färjan till Tallinn. Att jag valde att inteåka direkt till Tallin från Stockholm berodde på priset. Direktresasn skulle bli över tusen kronor dyrare! Ankomstid till Helsingfors: 09.45. Avgångstid till Tallinn: 11.30. Gott om tid och dessutom avgår färjan från samma terminal. Men tänk om ankomsttiden är svensk tid och avgången finsk! Då har jag bara en knapp halvtimme på mig och jag måste först in på terminalen och lösa ut biljetten och flytta cykeln till Tallinn-färjan. ”Så kan det naturligtvis inte vara”, tänker jag. Men oron har fastnat, så jag klär snabbt på mig och skyndar upp till receptionen och frågar. Nej, jag har gott om tid. Träffar jag killen från Skinnskatteberg innan jag byter färja, ska jag be honom skicka ett mejl och berätta hur mötet med den namnlösa finskan gick. Jag älskar den sortens drama. Färjan till Tallinn avgår och jag är den ende cyklisten. På väg från färjeterminalen till det hostel jag ska bo på (150 kronor natten) cyklar jag naturligtvis vilse. Fast egentligen: kartan och jag kommer inte överens. Det tar sin tid innan kartan rättar till sig. Tallinn påminner mycket om Visby så här års. Inte bara för ringmurens skull. Massor med folk på gatorna och idag frågade jag minst tio personer om vägen till operahuset. Ingen visste, alla var turister. Jag tycker om att gå på opera när jag är utomlands, men när jag väl hittade visade det sig att det inte är någon föreställning förrän i september. Just nu sitter jag på en uteservering och äter. Strömmen i datorn är på väg att ta slut, så nu blir det inte mera. I morgon börjar jag cykla på riktigt. Kanske.  Tåg till Viljandi en liten förtjusande stad två och en halv timmes tågresa sydost från Tallinn. Det kan naturligtvis tyckas vara en feg start på en lång cykeltur. Och är det också. Men det var flera saker som spelade in. På hostlet i Tallinn där jag bodde första natten utmålades en cykelfärd till Vijandi, dit jag redan tidigare bestämt för att åka, som en både trist och farlig färd med intetsägande natur och häftig biltrafik. Två dagar hade jag räknat med att det skulle ta. Det som dock avgjorde var ett av mig uppsnappat samtal mellan två estländare, som talade om en alldeles fantastiskt häftig konsert i Viljandi samma dag. Vad jag förstod så skulle den börja redan på eftermiddagen. En häftig konsert en lördagseftermiddag? Det borde fått mig att fundera och kanske ställa några frågor, i synnerhet som jag hör dåligt och just då inte hade min hörapparat på plats. Det blev ett tåg tidigt på morgonen. Tåg med särskilda cykelvagnar där jag hängde upp Hermes i en krok i kupétaket. Cirka 75 svenska kronor kostade min biljett och cykeln gratis. 40 kronor fick jag betala för cykeln in till Visby! Viljandi är en förtjusande stad, belägen på en höjd med en idylliska fiske- och badsjö (ja, jag badade) nedanför. Jag började med att uppsöka turistkontoret och fick hjälp med att hitta en övernattning med frukost. Frågade samtidigt om den ”fantastiska konserten” men då möttes jag enbart av förvånade blickar, letande i evenemangsprogram, ringande i telefon och slutligen beklagande huvudskakningar. Däremot skulle det vara en gigantisk mc-träff ute på torget samma eftermiddag. Det var det också upptäckte jag senare, hundratals motorcyklar och ett himla liv. Jag måste lära mig att inte lite på samtal som jag uppsnappar utan hörapparat! Har nu blivit tvungen att beställa ytterligare en natt hos tanten jag hyr rum med frukost hos. Min uppkoppling till internet krånglar och den måste jag ordna innan jag ger ut på den estländska landbygden, långt mellan möjligheterna att skicka hem rapporter. Måndagens krönika i GT har jag förhoppningsvis lyckats få iväg, fråga mig inte hur. Men någon tekniker här i Viljandi måste hjälpa mig med resten. Har badat i sjön nedanför mitt boende. En tiometer lång sandstrand med endast åtta badare och två fiskare som inte fick något under de tre timmar jag observerade dem. Passade på att kasta lite varpa i det höga gräset på stranden, vilket förundrade de övriga badarna mycket. Men det var ingen som ställde några frågor. Kanske vågade de inte, för en främmande man som går fram och tillbaka och kastar en sten... Nej, det är bäst att låtsas som ingenting. Och själva kastninen mot mig själv förlorade jag ganska klart, men jag skyller på bortaplan och tidsomställningen.  Törva är en liten stad i sydöstra Estland, men det enda jag hittills har sett är ett torg och gatan hit till hotellet. Ett fantastiskt fint rum med toa och dusch för 250 kronor. I kväll måste jag nog lägga om mina resplaner en del. Jag hade tänkta använda de små vägarna så mycket som möjligt och den planen återstår, men vad jag tidigare inte visste var att de vägar som är markerade som grusvägar på kartan är så fruktansvärt dåliga. Idag testade jag en cirka fem kilometer lång grusväg.Oerhört ojämn och ”grusad” med stora runda stenar och mellan dem ett tjockt lager med sand. Livrädd för punktering och hela tiden på helspänn för att inte köra omkull- Och dammet! Varje bil virvlade upp väldiga dammoln som knappt gick att se igenom ch när jag äntligen kom fram till asfalt igen var jag alldeles grå. Så nu gäller det att undvika grusvägar i fortsättningen. I morgon: Vet ännu var jag åker, men jag närmare mig nu gränsen till Lettland, men blir troligen kvar i Estland ytterligare minst en dag.  Må denna dag vara den värsta under hela resan! Jag valde alltså att åka in i Lettland redan idag, via gränsstäderna Valga (Est) och Valka (Let) och jag hade egentligen tänkt stanna där. Men jag kände mig pigg och det var ännu tidigt på dagen, så jag valde Smiltene. Det blåste lite motvind redan när jag startade från Törva, men inte så farligt. Men efterhand tog vinden i alltmer och naturligtvis i form av motvind. På de öppna jordbruksslätterna i Lettland hade jag ibland knappt styrfart och mot slutet tvingades jag stiga av cykeln och gå i en svag uppförbacke. Men det är väl det priset man fåpr betala i hög ålder och på oväxlad cykel. Men nu är jag i alla fall framme, men med tanke på mitt nuvarande tillstånd kanske jag stannar här en extra dag. Ska också rapportera att blåbärssäsongen i Estland och Lettland är god. En näve blåbär och en halv flaska vatten blev min lunch idag.  Jag känner mina ryggskott och vet att de brukar hålla i sig ungefär en vecka, men så länge kan jag ju inte stanna. Då är jag inte framme i Gdansk förrän långt in i september. Letade först förtvivlat på internet efter någon lokal naprapat eller chiropraktor, men fick inte ett enda napp. Gick till stadens turistbyrå och frågade, men det enda de kunde komma på var en massör på samma gata som turistbyrån. En av flickorna på byrån följde mig dit som tolk och det är också hon som tagit bilden här bredvid. Massören, Inese, har förmodligen varit kulstötare i ryska landslaget förr i tiden, för hon såg sån ut och hade nävar som kändes. Men skönt var det och nytta gjorde det, så även om jag ännu inte är helt återställd ska jag nog få åtminstone ett ben över ramen i morgon. Dagens lunch: Vatten och en påse lettiska chips med tomatsmak.  Men så blir det inte. Härt exploderade nämligen mitt bakdäck. Just som jag slutat oroa mig för att det kanske skulle ske på den nyomlagda vägen, med oljegrus med sylvassa stenar i väntan på den slätare asfalten, small det. Under de dagar jag cyklat i Estland och nu i Lettland har jag inte sett en enda restaurang, inte ett enda fik utmed vägen. Allt är koncetrerat till städerna. Men just här, 600 meter längre fram, finns ett tre år gammalt hotell med restaurang och ett stort område utrustat för barn. - Hit kommer barnfamiljerna, säger ställets grundare Elviss Ozols (vänster på bilden). Men någon svensk med punktering har han aldrig sett till, svarar han skrattande när jag frågar. En man från orten (bilden) är ivägskickad av denne Elviss för att försöka hitta ett nytt däck (reservslang hade jag med mig). Kan bli problem eftersom min Hermes tydligen inte har däck med lettiska standardmått. Och här stannar jag till i morgon. Men då kommer jag inte våga cykla en enda meter till på den här vägen, så jag tar nog istället av de dammiga grusvägarna, som jag tidigare trodde jag fått nog av. Men hellre grus, sand och väldiga dammoln än den här ”rakbladsvägen”. Nu kom den ivägskickade mannen med ett nytt däck. - Det sista som fanns, säger han. Och inte riktigt rätta mått, men det kanske fungerar ändå. Ja, vad gör jag annars? PS (en timme senare). Det fungerar. Tror jag. Hoppas jag. För det är ju en bra bit kvar till färjan hem från Gdansk.  Fredag 14 augusti Reveli – Madona 75 km 204 judar, 105 icke judar. Passerar Jaunpiebalga, en liten by vid en kort asfalterad väg en bra bit från den stora vägen där mitt bakdäck i går exploderade på de vassa oljegrusstenarna. Jag vill inte ta risken att fortsätta på den vägen, så istället väljer jag en väg med ömsom sand, ömsom asfalt. Sandvägarna är pest och pina, men punktersrisken är ändå inte lika stor. Där, i Jaunpiebalga, finns en liten öppen plats med ett väldig monument och flera rader med ”gravstenar” med 5 - 6 namn på ryska på varje. De flesta av stenarna är prydda med det judiska Davidsstjänan. Någon text som förklarar vad som hänt finns inte, men säkert har det nåt med andra världskriget att göra. Men inte kan väl sammanlagt 309 personer hadödats i lilla Jaunpiebalga? Trots cirka en mil sandvägar, åska med ihållande regn, nackspärr och motvind (naturligtvis) har det gått riktigt bra. Befinner mig nu i staden Madona och här finns nog inte så mycket att göra. Men hotellet har en restaurang och där kommer jag förmodligen att hänga om en stund. Men så mycket personlig kontakt blir det nog inte, för i den här delen av Lettland är det inte många som talar engelska. Inte ens på turistbyrån och inte i hotellets reception.  - Ni måste vara mannen med cykeln? Ja, jag bekräftade. ”Mannen med cykeln”, det är till att vara känd! Hon berättade att flickan på turistbyrån i Madona ringt sent i går kväll och sagt att det kanske kommer en man på cykel som vill ha ett rum. Hon måste ha ringt långt efter mitt besök på turistbyrån. Och jag som inte ens var säker på om jag som inte var säker på om jag skulle orka cykla ända hit idag. Tänk om hon också ringt och förvarnat på alla hotell även i Jekabpils, en betydligt större stad, som jag också nämnde som slutmål! Cyklingen har gått bra och jag har upplevet något så unikt som medvind. Med vinden i ryggen är ju cykling en barnlek. Träffade förresten för första gången några andra semestercyklare. Fyra killar från Spanien på supermoderna hojar och klädda som riktiga cyklister. De ska också avverka alla tre baltländerna och tänker sen ta tåget hem från Litauen. Efter att ha beundrat och fotograferat Hermes klev de på sina cyklar igen. Vi tillönskade våra respktive länder lycka till i det pågående kvalet till VM i fotboll och sen for de vidare, växelvis dragande för att minska luftmotståndet och hålla farten uppe. ”Mannen med cykeln” stod kvar en stund till och drack vatten och fotograferade en död groda.  Enligt min mening måste Daugavpils förstärka mittfältet, annars blir det nog division 2 nästa säsong. Men inte lyssnar de väl på en åldrig man som kommer farande på en nästan lik gammal cykel just de ska möta serieledarna Liepajas Metalurgs. Skulle inte tro det, så jag brydde mig inte om att säga något i halvtid när jag så åt vilket håll det lutade. Då stod det 1-1, men mittfältet hade börjat svikta. Det blev till slut 1-2 och Daugavpils ligger fortfarande näst sist med sina tre poäng i den allra högsta lettiska divisionen. Men jag har inte bara tittat på fotboll idag. Stannade till i Vestinesis, en liten by några mil från Daugavpils, och var med vid samlingen till en katolsk gudstjänst. Närvarande var tio kvinnor och det kom ytterligare sju när jag lämnade kyrkan för jag hade inte tid att övervara en hel mässa. En gång i Ukraina satt jag inklämd mitt i en rad av katoliker och den mässan tog nästan tre timmar. Jag vet att det börjar bli tjatigt med motvinden, men idag var den verkligen tuff. I det öppna jordbrukslandskapet fanns det inget som fångade upp vinden och på vissa sträckor fick jag stå upp och trampa för att komma framåt. Det märks nu tydligt att jag kommer allt längre söderut och närmar mig Litauen (drygt två mil kvar) för det tätnar mellan storkarna. Jag vet inte om Litauen är Europas storktätaste land, men när jag reste omkring i landet med mina söner för mer än tio år sedan fanns det storkar och storkbon överallt. Så i morgon byter jag land. Lämnar FC Daugavpils åt sitt öde.  I går kväll hade jag stortvätt på hotellet i Daugavpils, både kalsong och t-shirt. Problemet med tvätt när man är utomlands är att det inte finns någon plugg i tvättfaten. Jag vet inte varför, kanske blir de alltid stulna. Jag bvisste ju om det här och borde ha tagit med en egen plugg, men det kom jag naturligtvis inte ihåg. Nu försöker jag täta avloppshålet med plast och sen spola i vatten, lägga i kläderna och hälla i flytande badtvål eller schampo eller, i värsta fall, söndersmulad tvål. Nästa morgon är kläderna aldrig torra, men det gör inte så mycket. Min t-shirt tar jag på mig, den torkar efter ett tag, och kalsongen hänger jag på cykelstyret (bilden). En utmärkt torkplats när man cyklar. Har nu kommit in i Litauen där mina två söner och jag åkte omkring med buss och tåg i en månad. Då var vi också i Ignalina där jag just nu befinner mig. Ignalina är mest känt för det stora kärnkraftverket som finns cirka fyra mil härifrån och som hela EU, utom Litauen, nu vill ha bort. Verket i Ignalina anses inte som tillräckligt säkert eftersom det är av samma typ som det i Tjernobyl, som det ju inte gick så bra för. Trots att jag vet att jag börjar bli tjatig om det här med motvinden, så vill jag ändå tala om att dagens sista 25 kilometer var de klart blåsigaste hittills. Sädesstråna låg nästan längs marken och jag var tvungen att trampa i nedförbackarna. Men det gick förvånandsvärt bra ändå. Jag har nu mentalt intalat mig att motvind är som som en god gammal kompis. Han överger mig aldrig. PS Nu lär min dagbok fungera. Så försök!  Portiern, tillika servitören, talar hyfsad engelska och är mycket trevlig. jag tror inte att han även kock för jag har hört en annan röst utifrån köket. Matsalen är stor och flott, men flott på ett hisnande opersonligt vis. Svårt att förklara, men så är det. Jag beställer in en grekisk salla som förrätt och en ”litauisk kotlett" som huvudrätt (bilden). Salladen visar sig vara en gigantiskt anrätt, fullt tillräcklig som huvudmål. Jag har bara hunnit äta några oliver, lite fetaost och några blad sallad när huvudrätten kommer in. Receptionisten/servitörer ler stolt. Det är mycket gott, men jag orkar bara äta upp en bråkdel. Jag frågar om internet. - Nej, det har vi inte, säger r/s. Jag frågar naturligtvis hur det kommer sig att ett sådant här nytt och flott hotell inte har internet, men han bara rycker på axlarna och upprepar än en gång att internet inte finns. När jag en stund senare öppnar datorn för att skriva trycker jag av gammal vana på internetuppkopplingen. Den fungerar alldeles utmärkt! Men jag vill inte genera honom, utan avslutar måltiden och är upp på rummet när han skyndar efter och säger att jag måste betala. Jag säger att jag betalar allt, mat och rum, på samma nota i morgon bitti när jag checkar ut. Han säger att det inte går och jag protesterar inte utan tar upp mitt Visa-kort. - Inga kort, bara kontant! säger han. Jag pekar mot entrén där det tydligt står att det går bra att betala med en mängd olika kort. - Ingen kontakt med banken, svarar han. Jag svarar att jag inte har så mycket kontanter. Han pekar in mot stan där det finns bankautomater. Jag säger (nu väldigt irriterad) att jag banne mig inte tänker sätta mig på cykeln och trampa in och hämta perngar. Han ler vänligt och säger att han skjutsa mig in i morgon bitti. Så så blir det. Och jag är hotellets ende gäst!  När jag lämnade det märkliga hotellet i morse – efter det att portier/servitören skjutsat mig in till stan med sin för att trycka ut pengar i automat eftersom hotellets maskin för kontokort inte fungerade! - tyckte jag att ryggen kändes lite bättre. Sälva cyklingen in till Vilnius var också en barnlek. Det regnade visserligen, men mestadels nedförsbacke och därför iungen motvid att tala. Rena barnleken. Tills jag kom till turistinformationen inne i Vilnius. Det var där det sa stopp. Fruktansvärd smärta i ryggen och hur jag än försökte kunde jag inte komma av cykeln. Till slut fick jag be två unga män hjälpa mig att få benet över cykelramen. Ivrigt beskådat av en japansk turistgrupp som just passerade. Samma procedur när jag skulle upp på cykeln igen, men då med hjälp av en kvinnan på turistbyrån. Tapper (dumdristig) och fortsätta cykla? Eller klok? Det blev det sistnämnda, vilket säkert förvånar min hustru, min syster, mina barn... Jag tog bussen. Sjuktransport (bilden!) till Druskininkai söder om Vilnius dit jag ändå hade tänkt mig. Här var jag för drygt femton år sedan, då jag reste runt i Litauen tillsammans med mina söner. Berömd redan då för sina stora spa-anläggningar, men det hette nog kuranstalter på den tiden. Här ska jag nu stanna i två nätter och just nu väntar jag på att få komma in till en läkare som ska undersöka min rygg och föreslå behandling. Allt här är flott anpassat för oss med krämpor, fysiska och mentala. Mängder med massagerum, gym och bad med hälsobringande vatten från orten. På varje rum finns en vit badrock och badrockar sveper fram och tillbaka i korridoren. För en stund sedan åkte jag med fyra stycken i hissen. Alla talar lågmält eller inte alls och alla försöker verkligen se ut som om de har anledning att vara här. Jag själv går omkring med krokig rygg och släpar vänstra benet lite efter mig. Det är jag nog ensam, jag har i alla fall inte sett någon annan. Nu har jag varit inne hos doktorn och jag har fått en spruta och två recept på några medikamenter som jag ska hämta ut i morgon. Om en timme ska jag få massage och i morgon ska jag också få behandling och dessutom massage innan jag börjar cykla mot Polen på fredag morgon. Jag är på väg hemåt, fast det dröjer nog minst en vecka. Mycket beroende vad som händer med ryggen.  Hit kommer folk av olika orsaker. De flesta för att bara koppla av. men också många, bland annat jag, för att kurera diverse krämpor. I frukostmatsalen idag noterade jag ett tragikompiskt skådespel. Frukosten är helt fantastisk med massor av rätter och en kock som står och lkagar till bac on med ägg för den som önskar. Vid bordet bredvid mitt satt att mycket korpulent par som troligen var här för att hitta ett sätt att gå ner i vikt. Tydligt var att mannen inte var så förtjust i den idén för han satt hela tiden vid bordet och såg enbart sur ut, medan hustrun sprang fram och tillbaka och tvingade på honom salladsblad, äpplen, juicer och annat icke fettbildande. Medan hon var och hämtade satt han hela tiden och tittade lystet mot bordet med skinka, korvar, pastejer och inte minst mot kocken som stekte bacon och ägg. Han led. När jag gick och hämtade min portion bacon/ägg och satt mig vid bordet klarade han det inte av att se mig äta, sån han vände demonstrativt stolen så att han fick ryggen mot mig. Fortsätter cykla i morgon bitt efter två massageomgångar. Det känns betydligt bättre, men inte riktigt bra. Och jag har minst 45 mil genom Polen kvar. Dagens bild: Jag till synes välmående klädd i hotellets morgonrock på balkongen till mitt rum. Så tyck inte synd om mig!  Lite nervös var jag annars för den här dagen. Jag har tydligt märkt att behandlingen för min onda rygg och nacke har gett resultat, men jag har ju fortfarande ont. Dock lyckades jag utan större svårighet få benet över cykelramen och väl uppe på cykeln har det i stort sett gått av sig självt. Och kan ni tänka er, inte det minsta motvind! Allt gick så lätt. Solen sken och uppförsbackarna var resonabla. Hade vindarna varit så här gynnsamma hela tiden då hade jag redan varit i Gdansk och kanske ombord på färjan till Nynäshamn. Men nu har jag exakt 416 kilometer kvar och i morgon ska jag för första gången satsa på en sträcka på över tio mil (oj, så kaxig jag plötsligt låter!). Passerade gränsen till Polen mitt på dagen. Viss övervakning finns där fortfarande. När jag passerade kontrollerade tullpolisen en bilförare som hade en nästan sprillans ny oregistrerad bil på en släpkärra.Varifrån och varför det fortfarande smugglas bilar vet jag inte, men lönsamt måste det ju vara annars skulle polisen inte bry sig. Stulna bilar kanske? Sejny är en liten mysig stad två mil från gränsen. Jag sitter och äter kall rödbetssoppa med en tallrik med varm potatismos bredvid (bilden) som förrätt. Huvudrätt: gulasch. Hotellrummet är trevligt. Stor skön säng och dusch 140 kronor. Och så tror vi i Sverige att det är så dyrt att turista utomlands! Just nu är det en amerikanska som hoppar 6.78 vid VM i friidrott som just nu visas på storbildsskärm i restaurangen. Hon blir väldigt glad. Det blev jag också när jag en gång vann skol-DM på 4.32 på Gutavallen, så även jag vet hur glad man kan bli när man hoppar långt.  I morse hade jag beställt frukost till klockan halv nio, men när jag kom ner till restaurangen var där låst och inte en människa syntes till. Hungrig och lite småsur eftersom jag ville komma iväg så tidig som möjligt. När jag kontaktade hotellets portier upplyste hon mig om att klockan bara var halv åtta. Jag hade totalt glömt att när jag passerade gränsen mellan Litauen och Polen passerade jag samtidigt en tidszon. Nu är det åter svensk tid som gäller. Trampade vällustigt genom det vackra landskapet och konstaterade att storkarna här i Polen redan lämnat sina bon efter fullföljd ruvningstid, medan däremot de baltiska storkarna fortfarande håller till i eller nära sina bon. Många bon såg jag idag, men inte en enda stork. Det märks tydligt att levnadsstandarden i Polen är högre än i de baltiska staterna. Jorbruksmaskinerna i den pågående höstskörden betydligt större och modernare, husen renoverade, tätare mellan matställen och hotell ute på landsbygden och betydligt fler talar engelska... Matportiomerna dock lika gigantiska under hela resa, Elk är en alldeles förtjusande stad och hotellet där jag bor (vardagsrum med köksavdelning, sovrum, magnifik balkon med utsikt över en sjön och populär strandpromenad, inklusive frukost 275 kronor!) har en restaurang och pub i nedervåningen. Där sitter jag nu. I morgon. Inte en aning, men cirka åtta mil närmare färjan i Gdansk lär det bli.  Det måste ju vara rena drömmen för en präst att tala inför en sån publik! Så jag kan av den anledningen förstå svenska präster som konverterar till katolisismen. Men vad sen det katolska i övrigt står för är en helt annan fråga. Har både i de baltiska länderna och nu i Polen (mest här) förundrat mig över alla blomsterprydda kors som finns utmed vägarna. I början trodde jag att här hade någon omkommit i en bilolycka och de anhöriga hedrade den döde med ett monument. Men efterhand, ju längre jag cyklade, tyckte jag det ar märkligt att så väldig många människor dött i trafikolyckor. Nu tror jag att många av de här korsen och blommorna handlar om någonting helt annat. Böner om att den gode guden ska skydda människornas hus och egendomar till exempel. Men i flera fall handlar det säkert om dödsolyckor. Som blommorna på trädet på bilden. Barken på nedre delen av trädet i den här allén är är helt avskavd och här har något dött. Fast troligt är att det skett för ganske länge sedan, för själva ”såret” på stammen har läkt, men de anhöriga vårdar ändå platsen som en grav på en kyrkogård. Det finns många sådana här monument och jag tror att de gör nytta, för visste tänker man på hur man kör när man passerar en sådan här minnesplats? I övrigt då? Ganska slitsamt idag även om det bara blev 86 kilometer. Starten gick bra men efter tre mil kom min gamle kompis motvinden tillbaka. Ordentligt. Dessutom fick jag kämpa hårt på några mil urusla asfaltsvägar, vilket gjorde att jag spände mig och fick nackspärren tillbaka. Ryggen är annars i hyfsat skicka. Konditionsmässigt ingea större proiblem, men psykiskt blev det här ändå en hård etapp. Har just druckit en flaska öl av märket Desperados. Inte en av mina favoriter.  Utanför buss- och järnvägsstationen i Olsztyn, en av Polens större städer, klev jag av cykeln och köpte en varm korv med bröd, senap och ketchup. Och bestämde att nu får det vara färdigcyklat. Jag hade redan bestämt att jag skulle åka tåg den sista biten upp till Gdansk sedan en portier på hotellet i Elk hade varnat mig för den vägen. ”En av de värsta vägarna i hela Polen”, sa han och föreslog istället en annan väg som var mycket längre, men det kände jag inte för. Dagens 61 kilometer var en mardröm på en smal väg där två långtradare hade mycket svårt att mötas. En del chaufförer hade vikt undan sin backspegel för att den inte skulle haka en mötande bils spegel. Vanliga personbilar var tvungna att korsa mittlinjen när de skulle köra om mig. Så smal var den mycket hårt trafikerade vägen. Jag tänkte ge upp redan efter cirka tre mil vid en liten stad med järnvägsstation, men nästa tåg skulle inte gå förrän på kvällen. Jag tänkte att vägen blir kanske bättre och fortsatte. Men det blev den inte, bara ännu hårdare trafikerad. Av anspänningen att hela tiden sitta och balansera och vara rädd att vingla ut en halvmeter i vägbanan, har det ryggonda och nackspärren kommit tillbaka, dock något mindre ont nu efter nästan en timme i ett badkar med varmt vatten. Jag trodde inte badkarsbad existerade längre! Så i morgon sitter jag på tåget och det känns enbart skönt. Och i morgonkväll delad trebäddshytt, förmodligen med några långtradarchaufförer. Sen kvällsfärjan på onsdag till Gotland. Biltransport till Burgsvik. Undrar om Pekka är väldigt sur för att jag inte skickat något vykort?  Det var illa redan i morse och efter att han släpat Hermes med packning nedför långa trappor på stationen, sedan uppför igen till rätt perrong. Därefter lyft hela ekipaget nästan en hel meter för att få in cykeln i kupén avsedd för cyklar och hängt den i en krok i taket, då var jag rädd att ryggen skulle gå tvärs av. Men det gjorde den inte. Halvvägs till toaletten är jag tvungen att stanna och göra några små stretchande rörelser för att få bort lite av stelheten. Tittar samtidigt ut genom fönstret och ser till min glädje att det blåser mycket kraftigt. Flaggorna vid en bensinstation (bilden) står absolut rakt ut, grenar på marken lyfts från asfalten och försvinner bort med vinden. Jag ser också några gående som hukande tar sig fram i motvinden. Vid några tillfällen har tåget följt landsvägen och trafiken av långtradare på väg mot Gdansk är mycket tät. JAG ÄR SÅ HIMLA LYCKLIG ÖVER ATT JAG FÅR ÅKA TÅG!  Polferries trafikerar sedan många år den här linjen. Bekvämt för oss som varit söderut och ska hem till Gotland igen. Bara att gå några hundra meter bort till gotlandsfärjan i Nynäshamn. Fast riktigt så fantastiskt är det naturligtvis inte. Den här färjan är i hamn klockan 13 och då har gotlandsfärjan gått för två timmar sedan och nästa går inte förrän vid 21-tiden. Då gäller det att ha någon som tar hand om en så att man slipper sitta i terminalen och väntar. Och det har jag. Så värst mycket att göra ombord på den färjan finns det inte. Jag började med att danskt fläsklägg (himmelskt!) och därifrån tillbaka till min hytt gick jag vilse trots att det bara finns två hyttkorridorer. Mitt dåliga lokalsinne sviker mig aldrig. När jag för femte gången passerade receptionen frågade kvinnan som satt där om hon kunde hjälpa mig med någonting, Jag svarade att det kunde hon inte, ”jag bara tittar mig omkring lite”. När jag till slut hittade rätt hade jag glömt plastbrickan som fungerar som nyckel inne i hytten, så jag fick gå tillbaka till receptionisten och be om en ny. Sen gick jag vilse igen, men den här gången bara en kort stund. Jag är nu i baren och har köpt en gin&tonic och en påse chips. Några långtradarchaufförer sitter för sig själva vid ett bord längst bort i baren. I övrigt är det lugnt, men klockan är ännu inte sju. Jag hade hoppats kunna sitta här och surfa på internet, men den möjligheten finns inte. Jag håller helt med Ulf Hammarlund, GT:s redaktionschef, att det är bedrövligt att det inte finns trådslöst internet (WiFi) ombord på färjorna, särskilt då gotlandsfärjan. När jag startade den här resan fanns heller inget internet på Vikinglinjens färja till Helsingfors, men däremot på deras färja mellan Helsingfors och Tallinn! Nu kan jag inte lägga in de här två senaste dagboksanteckningarna förrän jag kommer till Nynäshamn. Men vad gör väl egentligen det? Nej, egentligen finns det ingenting alls att göra under den sjutton timmar långa resan. Spelautomater förstås, men jag har aldrig riktigt fatta vilka hjul man ska stoppa och när. Dessutom finns det inga körsbär kvar. Ett körsbär lite pengar i vinst, tre i rad mera pengar. På den tiden förstod även jag hur spelautomaterna fungerade. Det finns heller inga tidningar eller böcker att köpa, så jag har utrustat mig med ett polsk resemagasin och fartyget säkerhetsbroschyr som kvällsläsning, det vill säga jag bläddrar och tittar på bilderna. Just nu går en man med väldigt långa kliv och yviga gester genom baren. Han har svårt att hålla balansen, trots att det är kav lugnt och mindre en timme sedan färjan lämnade Gdansk. Jag ska beställa en öl och sen gå och lägga mig med små kliv och just inga gester alls). Jag tror att jag nu hittar till hytten. Och nyckeln har jag i bröstfickan. Så oroa er inte!  Frukosten för 60 kronor är magnifik, där har Destination Gotland något att lära. Fast kanske ändå inte. Som jag noterat under hela den här resan är matportionerna enorma och jag lärde mig därför att aldrig beställa någon förrätt. Jag tror inte en sådan här frukost på gotlandsfärjan skulle bli så populär. Priset skulle bli alldeles för högt och bra för hälsan är det säkert inte heller. Soppa, äggröra med kokt korv, franskskiva med stekt ägg, någon slags grönsaksröra, flera aladåber, rökt fisk, syltor, kallskuren karré, kycklinglår och dessuyom ett tiotal olika slags pålägg, bröd, kaffe, juice... Och jag har säkert glömt något. Där i matsalen är det lätt att se skillnaden på en polsk och svensk långtradarchaufför. Polacken är i genomsnitt säkert fyrtio kilo tyngre. Med ryggen mot mig i matsalen sitter en typisk polsk chaufför (bilden), men vad som inte syns är portionen på tallriken (hans andra). Jag vågade inte gå fram och ta en bild, det hade kanske betraktats som intrång i privatlivet. Men en sån bild skulle tydligt ha förklarat viktskillnaden. På väg ut från matsalen stöter jag på en polack som jag träffade utanför färjeterminalen i Gdansk. Han bor ”lite här och där” i Stockholm och har nu varit hemma och hälsat på sin släkt i södra Polen. Jag frågar honom om han ska äta frukost. Han rycker på axlarna och ler ett nästan tandlöst leende till svar och jag förstår att någon frukost är bara inte att tänka på. Hans privatfinansiella situation tillåter nog inte det, så jag frågar om jag får bjuda honom på frukosten. - Tack, men jag äter aldrig så här tidigt, svarar han.  Humlen kan snart skördas. Ingen kö i affären. Björnbären mogna. Årets enda kyckling har blivit stor. Och Pekka sur, som jag befarade, för att jag inte skickat vykort. Jag är hemma igen efter tre veckor på cykel. Det första jag gjorde när jag vaknade första morgonen var att ringa kiropraktorn Örjan i Hemse och beklaga mig över min rygg. Jag fick komma dit och han har nu fixat rättat till en del felaktigheter i ryggslutet. Nu är t ex båda benen lika långa igen. Nu väntar jag bara på det onda ska försvinna helt så att jag kan träna lite varpa igen. En underbar tid är det nu, min favoritårstid. Lugnet, det ännu varma vattnet i havet och den där alldeles speciella känslan, doften, i luften. Jag tror inte jag behöver förklara, alla vet nog vad jag menar. Skönt är det i alla fall att komma hem. En fantastisk cykelfärd har det i alla fall varit. Kanske har min rapportering här i dagboken varit alltför mycket fokuserad på mitt ryggskott och på motvinden, för en del har trott att resan bara varit pest och elände. Så är det inte alls, men visst hade det varit bättre om vinden blåst åt rätt håll och ingen enda plåga stört min kropp. Då hade jag t ex orkat gå ut på kvällarna och tittat på intressanta saker och tränat lite mera varpa. Men man kan inte begära allt. Och tack alla ni som hör av er! Det har varit skön massage för själen att läsa era inlägg när jag mot aftonen kommit fram till dagens slutmål, ställt in cykeln, druckit en kall öl och fått igång datorn. Så tack! |
|
Webproduktion: noll1 Bildproduktion
|