 Juni: Tack och lov. nu flyttar de! Efter en längre svacka i maj har nu livet börjat återvända. Mina svackor med inre oro är annars väldigt kortvariga, oftast bara några timmar, men den här gången bet den (svackan) sig fast och vägrade släppa taget. Privatpsykologisk analys av orsaken: BOKEN. Den roman jag nu skriver är - och kommer kanske att förbli - den viktigast boken i mitt liv. Då menar jag inte den bästa boken, för just nu har jag inte en susning om den är bra eller inte. Jag kan inte avgöra det, för nu har jag levt med den under så lång tid att jag inte kan avgöra om den litterärt och innehållsmässigt är läsvärd eller inte. Det är ungefär som att helt objektivt försöka beskriva mina barn. Det går bara inte. Boken har stressat mig. Jag vill få den färdigskriven så att jag slipper gå omkring i min "bubbla" och hela tiden ha Seb och hans dotter Sara, bokens huvudpersoner, i tankarna. Jag vill att de lämnar mig och fortsätter sina liv någon annan stans. Och de är på väg, de har i alla fall börjat packa. Före midsommar har de lovat flytta. Jag kommer att sakna dem, men mitt liv blir sedan så mycket enklare. I alla fall tills nästa figurer flyttar in i huset och tar herrevälde över mitt liv. Men det sker inte förrän tidigast i höst och fram till dess ska jag njuta av sommaren. Kasta varpa, hålla släktträff och se hur den efterlängtade bastun i hamnen äntligen börjar ta form. |
|
Webproduktion: noll1 Bildproduktion
|